Historia

Detta är en släktgård på min AK Gomes (fd Svedin) sida, det finns så mycket spännande att berätta om både gården och de som bott här och ni är många som har frågor men här kommer endast en liten snabb berättelse om vårt hem.

Kvinnan på bilden heter Margaretha Sjöqvist och är min farmors mor, det var hennes föräldrar som byggde de första delarna redan 1845 som slutligen skulle bli vårt hem.

Från början var det bara skog här och det har berättas för mig vilket enormt arbete som krävdes för att gräva upp och dra bort all sten i marken för att få ytor att bygga på och för att anlägga betesmark för djuren.

Det är hissnade att sitta på logen och se det gedigna arbetet som min farmors morfar med bröder och söner samt farmors far utfört för mer än 150 år sedan.

De enorma stockarna som utgör stommen har de själv tagit ner och spikarna de har de själva smidat i den smedja som fanns här innan den nuvarande byggdes 1942 (smedjan är idag vårt dass). 

Johan Bergman utförde arbeten åt Sjöqvist och träffade då Margaretha, kärlek uppstod och det unga paret gifte sig och flyttade in på gården med Margarethas familj.

Snart föddes deras förste son Verner.

På gården har man varit i princip självförsörjande, haft mjölkkor, får, grisar, kalvar.

Man har odlat potatis och grödor, Johan hade flera stora fruktträd som tyvärr förre ägaren tog bort. Skogen brukades med häst och vagn detta har jag berättat om under en tidigare utställning. Släden finns kvar att se i fejset.

Hästen "docka" ser ni på bilden nedan tillsammans med farmors far Johan.

Åren gick och snart var den lilla familjen fulltalig, min farmor Emma Linnea och lillebror Ivar föddes. Farmor berättade gärna om sin barndom hur lyckliga de var, hur fantastiskt roligt de hade ihop, om alla bus och påhitt som oftast hon hittade på.

Farmor har både ridit på kor och klättrat på taknocken till logen som liten flicka.

Erik överlevde men inte Margaretha.

Farmor var 8 år gammal och hennes liv gick i spillror.

Efter det var inget sig likt, Johan gifte om sig något år senare med sina barns söndagsskolelärarinna Frida Norman.

Fridas historia är något jag verkligen skulle vilja dela med mig av någon dag, det är ett kvinnoöde som berört mig djupt.

Frida och Johan fick tillslut en son, Halvard som blev den som tog över gården fram till att vi flyttade hit.

På bilden nedan ser ni Verner, farmor Linnea och Halvard.

Verner och farmor fick båda ett litet arv efter sin mor när de blev myndiga, det finns mycket att berätta om alla turer kring det där arvet men det spar jag till en annan gång.

Farmor som på den tiden kallade sig Emma Bergman använde sina pengar till att bygga vad som skulle bli hennes affär här i lilla Haddäng.

En liten bit därifrån bodde Erik Svedin som hon stötte ihop med då och då, han hjälpte henne bära in de tunga foder och mjölsäckarna som levererades till affären och ljuv musik uppstod. Snart hade de två små barn, Karl-Ivar och Inga.

På bilden nedan sitter farmor med sina två små barn och sin bror Verner på trappan till affären.

Efter ett par år i synd gifte sig farmor och farfar och Emma Bergman blev slutligen Linnea Svedin. Hon sålde sin verksamhet och flyttade höggravid in till "Schillingens" med familjen.

Sonen Holger föddes på kammaren där en stormig natt och jag har fått berättat för mig hur dottern Inga fick hjälpa till fram tills att barnmorskan kom med häst och vagn.

1950 fick hon en liten sladdis, Birger min far.

Jag mer eller mindre växte upp hos farmor och farfar, älskade att vara med dem och den frihet jag alltid känt här i Haddäng, eller Haddång som vi som bor här säger.

"Här ska du bo en dag" sa alltid farmor till mig varje gång vi gick förbi vårt hus på väg till skogen eller kohagen eller något annat av farmors barndoms lekställen.

Jag insåg inte förrän många år senare att det verkligen var farmors önskan, att hon pratat om det med sin bror men så var det och här sitter jag nu.

Jag har försökt att hålla alla löften jag gett både farmor och Halvard.

Farmor ville att hennes mammas foton åter skulle tas fram och att jag skulle berätta om hennes lillebror Ivar som bara fick ett par år på denna jord.

Halvard ville att jag skulle bevara så mycket jag kunde, att jag skulle sköta skogen och att hans väg skulle få finnas kvar.

Halvards väg, den han gjorde för många, många år sedan den går du en bit på när du vandrar längs kulturpromenaden.

Här nedan ser du en tavla av H.Norin som föreställer Johan Bergman på väg med häst och vagn just den vägen.